livetisvenstorp

Det är dimmigt nu
Dimmigt som fan
Jag står vid det berömda vägskälet
Och åt vilket håll jag än tittar
Hur mycket jag än kisar
Så ser jag fan i mig inte åt vilket håll jag ska gå
Tjock tjock dimma dominerar mitt landskap
Viljan att krypa ner under täcket
Och stanna där
Växer starkare för var dag
Jag trodde att jag visste "vad jag skulle göra med mitt liv"
Jag trodde jag bestämt mig och bara skulle bli färdig till det
Men av olika anledningar har jag fått omvärdera allt
Och kommit fram till att vissa miljöer är direkt skadliga för mig
Aldrig förr har jag drabbats av panikångest
Lika ofta som jag gör nu
Det känns som att jag strider mot hela mitt väsen
Min livsuppfattning
Mina principer
Kalla det vad ni vill
Inte är jag sann mot mig själv i alla fall

Vart tog mig självrespekt vägen?
När började jag tumma på den?
Ibland kan jag banna oss för att vi satt oss i denna sits
Med hus och lån och allt vad det innebär
Så låsta
Men så vet jag innerst inne
Att flacka runt är absolut inte min grej
Fast punkt
Naturen
Och rutiner
Då funkar Mat-Och-Sov-klockan fint
Men just nu
Trots fast punkt
Och naturen inpå husknuten
Är det ändå nåt som gnager
Jag vet mycket väl vad det är jag måste ändra på
Men hur lätt är det i dagens samhälle?
Där konkurrensen är stenhård
Och du ska va själaglad att få gå till ett jobb överhuvudtaget

Om jag bara visste åt vilket håll jag ska gå